Ångest, vilken känsla det är ändå. Som kalla, fläbbiga och alldeles för starka armar som fattar tag runt bröstet på en när man är på en läskig fest med människor man inte känner. Om ångest var en färg skulle den vara grön. Ja, grön. Inte blå som alla säger bara för att det heter "I'm feeling a bit blue" på engelska när man är lite nere. Grönt är färgen. Det är färgen på det där läskiga monstret med svarta ögon som kastar sig efter en så fort man har släckt lampan i förhoppning om att kunna hålla ångesttankarna borta efter sängdags åtminstone den här kvällen. Blekgrön är ju även färgen i ansiktet efter illamåendet som kommer med ångesten.
Ibland försöker jag duscha i varmt vatten, varmare och varmare för att det verkligen ska försvinna. Men det ända som händer är att jag antar en rödare och rödare ton. fast å andra sidan blir badrumsspegeln alldeles immig och man slipper se sig själv i ögonen när man kliver ur duschen. Trots det är nog bästa sättet att bota ångest och få bort den där gröna hinnan som täcker varenda centimeter, millimeter, på att duscha. Duscha funkar alltid. Man kan nästan se allt det gröna långsamt smälta bort och rinna i en rännil längst den vita badkarsbotten man står på, samlas runt fötterna och avslutas i en virvel för att sedan försvinna ner i avloppet. (Det hela beror inte alls på att jag försökte skrubba bort den där äckliga känslan med min skrubbkräm som bor i en alldeles illgrön tub).
