2015

2015. Vilket jävla skitår det har varit. Våren var riktigt tuff. Jag var så trött på mitt liv. Kände mig så klar med plugget och ville bara att livet skulle börja. Ändå hade jag 1,5 år kvar och det kändes som en evighet. Jag ville ju få ett jobb, ha lite pengar över i sluter på månaden, titta på hus, börja prata om en familj någon gång i framtiden. Så mycket ångest och livströtthet det halvåret. Niclas försökte trösta mig med att det kommer, vi har ju all tid i världen för allt det där. Men vad spelar det för roll när man är otålig som jag? Så det halvåret var inte mycket att ha. Förutom Londonresan i februari då. Den var så fin. Vi bestämde oss för att åka igen, när sommarlovet var här. Den andra resan var så perfekt och jag tänkte att nu vänder det kanske ändå. Nu är det bara ett år kvar, det ska jag väl orka? En månad senare så sitter vi på R51 på Huddinge sjukhus. En läkare berättar om leukemi. Han frågar om vi har tänkt att skaffa barn någon dag, för i så fall måste Niclas till fertilitetskliniken. Man blir nämligen med största sannolikhet infertil av behandlingen mot sjukdomen. Eller som han sa sen, det får man räkna med. AML med hög risk för återfall. De berättar om behandlingar och biverkningar. Här började ett ännu värre halvår. Ett som jag aldrig vill ha tillbaka. Med svåra infektioner, cellgifter, stamcellstransplantation, saker som går sönder, jobb, plugg och stress. Aldrig i mitt liv har jag känt mig så ensam. Så många gånger jag tänkt att nu går det inte mer. Nu orkar jag inte mer. Nu orkar vi inte mer. Ändå fortsätter det. Jag undrar när det kommer en dag då livet slutar kännas så jävla sorgligt. Ibland känns det bara litegrann och ibland sitter man i mörkret och gråter över att det är så hemskt. Men det försvinner aldrig. 2016 får gärna gå fort och Niclas ska klara första året efter transplantationen utan återfall och allvarlig GVH så att riskerna för det minskar (de är som störst första året). För min del hade vi kunnat hoppa direkt på 2017 faktiskt. Men jag vill i alla fall ta körkort om jag orkar och jag vill bli klar med min utbildning. Och vem vet. Nästa december kanske vi kan få gå på bio tillsammans? Det skulle kännas fint.