Under min läsarhelg hann jag även läsa ut Den vidunderliga kärlekens historia av Carl Johan Vallgren. Den handlar om den vanställda och döva dvärgen Hercule Barfuss. Han är inte mycket utåt för världen mer än läskig och äcklig - men han har förmågan att läsa andras tankar. Det här har satt honom i många farliga situationer och man får följa honom från hans uppväxt i ett horhus till dårhusen och klostren. Vi får följa hans evighetslånga kärlek till barndomsvännen, och hur den övervinner det mesta.
Jag var skeptisk till den här boken i början, främst för att jag tyckte den var mer äcklig än kärleksfull. Såhär i efterhand tänker jag att det nog tyder på att den var bra skriven mer än att den var dålig. För jag kunde föreställa mig allt så fruktansvärt bra. Men den grep aldrig riktigt tag i mig. Inte på det där sättet i alla fall. Den var lite för mycket, språkmässigt, ibland. Det kändes som att författaren gärna ville slänga sig med svåra ord för att få boken mer kulturell än vad den skulle vara annars. Men ändå gillade jag den på något sätt. Historien om Hercule ville man följa till slutet och det där med att all kärlek är bra kärlek är jag hyfsat tveksam till.
1 kommentar:
Halva jag vill läsa den boken och halva jag vill inte :P Jag känner mig lite tveksam, lite så som du har skrivit om boken fast jag inte har läst den :P Bara att man har hört så mycket om den :P
Skicka en kommentar