Hipsteråret

Vecka 1 på nya året, när jag hade lite mer tid än vecka 2, så startade jag igång Hipsteråret 2015. Det vill säga jag satte en surdeg. Så blev det både sesamrågbröd med honung och grönkålschips. Grönkålschipsen hade jag inne i ugnen på varmluft i12-13 minuter på ett gradantal jag inte kommer ihåg, men jag tror det var 200 grader. Nästa gång blir det nog bara tio minuter, för de blev lite övertorkade. Inte brända, men de smakade lite beskare än vad de hade behövt göra. 

2015

2015. Vilket jävla skitår det har varit. Våren var riktigt tuff. Jag var så trött på mitt liv. Kände mig så klar med plugget och ville bara att livet skulle börja. Ändå hade jag 1,5 år kvar och det kändes som en evighet. Jag ville ju få ett jobb, ha lite pengar över i sluter på månaden, titta på hus, börja prata om en familj någon gång i framtiden. Så mycket ångest och livströtthet det halvåret. Niclas försökte trösta mig med att det kommer, vi har ju all tid i världen för allt det där. Men vad spelar det för roll när man är otålig som jag? Så det halvåret var inte mycket att ha. Förutom Londonresan i februari då. Den var så fin. Vi bestämde oss för att åka igen, när sommarlovet var här. Den andra resan var så perfekt och jag tänkte att nu vänder det kanske ändå. Nu är det bara ett år kvar, det ska jag väl orka? En månad senare så sitter vi på R51 på Huddinge sjukhus. En läkare berättar om leukemi. Han frågar om vi har tänkt att skaffa barn någon dag, för i så fall måste Niclas till fertilitetskliniken. Man blir nämligen med största sannolikhet infertil av behandlingen mot sjukdomen. Eller som han sa sen, det får man räkna med. AML med hög risk för återfall. De berättar om behandlingar och biverkningar. Här började ett ännu värre halvår. Ett som jag aldrig vill ha tillbaka. Med svåra infektioner, cellgifter, stamcellstransplantation, saker som går sönder, jobb, plugg och stress. Aldrig i mitt liv har jag känt mig så ensam. Så många gånger jag tänkt att nu går det inte mer. Nu orkar jag inte mer. Nu orkar vi inte mer. Ändå fortsätter det. Jag undrar när det kommer en dag då livet slutar kännas så jävla sorgligt. Ibland känns det bara litegrann och ibland sitter man i mörkret och gråter över att det är så hemskt. Men det försvinner aldrig. 2016 får gärna gå fort och Niclas ska klara första året efter transplantationen utan återfall och allvarlig GVH så att riskerna för det minskar (de är som störst första året). För min del hade vi kunnat hoppa direkt på 2017 faktiskt. Men jag vill i alla fall ta körkort om jag orkar och jag vill bli klar med min utbildning. Och vem vet. Nästa december kanske vi kan få gå på bio tillsammans? Det skulle kännas fint. 

Egna lotionbars

Jag har länge varit sugen på att göra egna lotionbars, efter att ha läst ett recept från Organic Makers. Äntligen fick jag ändan ur. Det var hyfsat enkelt. Jag gjorde dem enligt följande recept:

80g Sheasmör paradoxa
80g Kokosolja
80g Bivax
1,5ml eterisk olja (grapefrukt)

Först smälte man samman sheasmöret och kokosoljan och efter en stund (när blandningen var uppe i 64-65 grader) hade jag i bivaxet. När allt hade smält samman tog jag av den från vattenbadet, väntade några minuter, hade i oljan och hällde upp i burkar. Jag tog de burkar jag hade hemma. Får se hur bra storlek det var på dem, jag är lite orolig för att de kan ha blivit lite för stora. Jag tog tre burkar, två små och en större syltburk, och hällde upp 1/2 i de mindre och 1/3 i syltburken. Risken är att de blir för svårhanterliga. Men vi får se helt enkelt. Blir de bra är de ju perfekta gå bort-presenter.

Uppdatering: Den stora syltburken var inte alls bra att hälla upp salvan i, den hade kanter som lutade inåt så det var helt omöjligt att få ut den. Till slut tappade jag tålamodet och råkade ha sönder burken. De andra två gick däremot jättebra. Man får ha lite tålamod bara och för mig var det bästa att ställa in dem i frysen så de kröp ihop lite. Vad gäller konsistensen så hade jag kunnat tänka mig att ha dem lite lösare, så att de blev lite mer lättsmälta. Så nästa gång ska jag minska andelen bivax. De är väldigt feta så jag skulle nog rekommendera att man smörjer in sig innan läggdags och inte innan man ska ta på sig tighta jeans. Grapefruktessensen var lite gammal så den doftade inte så mycket alls, men det gör ingenting för jag tycker bivaxet doftar gott nog.

Hur man inte vill spendera en ledig helg.

Skrivandes en pm i romersk rätt. Har nu ägnat hela lördagen och söndagen åt detta. "Kul". Tur att man är ledig sen. Skojar bara! Då måste jag tentaplugga, och jobba. Oh, the joy! Det enda som känns lite kul med min pm är att jag får skriva. Det var några kurser sen och jag har saknat det. Man kan ju tycka att jag borde ha startat i tid då, om det nu är så kul. Men riktigt så lockande var det inte. Nåja. En halv sida kvar och en himla massa redigerande innan inlämning, som är i morgon förmiddag.

På återseende!

The Silkworm - Robert Galbraith

Jag blev tipsad av en kollega om att läsa The Cuckoo's Calling strax innan jul och det var precis vad jag behövde läsa då. Så det var inte svårt att bestämma sig när jag hittade uppföljaren på Foyles i rätt format.

The Silkworm handlar om en försvunnen författare och hans outgivna bok som skapat en hel del rabalder i förlagsbranschen. Cormoran Strike anlitas av författarens fru för att försöka hitta honom och Strike tar sig an uppdraget, trots att han egentligen har andra uppdrag som han måste viga sin tid åt.

För mig är de här böckerna perfekta mysdeckare. För trots att den här boken är allt annat än mysig emellanåt så har den en förmåga att utstråla mysighet mellan raderna. Robert Galbraith är, som många av er säkert vet, en pseudonym för J.K. Rowling och jag får lite samma känsla av de här böckerna som för Harry Potter-serien. Hon är väldigt duktig på att få mig att känna att jag också vill vara där. Hennes London-beskrivningar är väldigt utförliga och har man varit i London är det ganska lätt att hänga med i miljöerna (hon namnger ofta fik, gator och områden samt hur Strike eller Robin tar sig dit). För kunder på jobbet brukar jag beskriva böckerna lite som en blandning av Agatha Christie eller Sherlock Holmes med mer nutida deckare. För även om The Silkworm var allt annat än mysig i vissa segment så är det inte alls lika mycket våld och utsvävande detaljer som ska få läsaren att sitta på helspänn i ständig rädsla och avsmak. Fokus tycker jag snarare ligger på att åka runt och prata med människor som kan ha värdefull information, skapa en känsla av vad som har hänt och dra i lösa trådar. Jag läste ut den när jag kom hem från jobbet igår och det var verkligen perfekt söndagsläsning i gungstolen med lite nypoppade popcorn och ett glas läsk.

Wild - Cheryl Strayed

Dags att damma av mina bokrecensioner igen...känner mig väldigt ovan och det blir nog lite hafsigt, men det är kul att titta tillbaka på!

En av böckerna jag köpte i London var Wild av Cheryl Strayed. Ni vet den där som handlar om Cheryl Strayed vars mamma dog för ett antal år sen varpå hon tappade fotfästet och bestämmer sig för att vandra PCT alldeles själv. Jag kommer antagligen se filmen och som vanligt vill jag ha läst boken först. Jag började läsa den när vårt flyg blev inställt och vi fick vänta en timme extra på nästa (ja, tur att det inte blev längre) och sen läste jag hela resan hem, och fortsatte läsa så fort jag kom hem från universitetet dagen efter och sen var den slut (plats för ledsen smiley här). Jag älskar den här typen av böcker. När människor utmanar sig själva och tar på sig helt galna uppdrag. Det får mig att bli pepp på att ta mig an nya utmaningar i sann "kan dom så kan jag"-anda.

Jag tyckte Wild var välskriven på det där sättet att jag stannade upp emellanåt och läste om vissa stycken för att de var så fina. Jag föreställde mig hur häftigt det måste vara att vandra PCT och hur vacker naturen måste vara, men nu när jag tänker tillbaka blir jag osäker på om det verkligen var sådär jätteomfattande miljöbeskrivningar? Men det kändes verkligen som om man var där med henne. Något annat som jag tyckte om var att det inte var en superhurtig beskrivning (tänk typ "och så vandrade jag på helt utan erfarenhet och allt var så perfekt och allt blev fantastiskt och visst hade jag problem men det var ju ingenting man inte kunde råda bot på med positivt tänkande!") utan att det gnälls en hel del, det begås en hel del misstag och hon var kanske inte sådär supersjälvständig ändå. Överlag en 4 av 5 skulle jag säga, jag var helst fast i Cheryls öde under de 2 dagar det tog mig att läsa den och finns det något bättre?

Längtar tillbaka

Vi kom hem från London sent i tisdags. Jag ville inte åka hem utan längtade tillbaka innan vi hade åkt hem. I onsdags googlade jag resor tillbaka. Men bokade inget, måste vänta till psykosen lagt sig. Men nu längtar jag. Allt här hemma känns så futtigt jämfört med de dagar vi spenderade där. Och Whole Foods...jag vet inte ens hur jag ska börja. Bilder kommer, så småningom.

Doris!

Mina andra vantar någonsin är klara! Det blev ett par Doris från boken Vantar för alla årstider. Jag bytte ut icord-uppläggningen mot en lettisk fläta, gick upp till stickor 3,5mm eftersom jag fortfarande stickar rätt hårt och ville gärna att vantarna skulle bli rätt stora pga. har gigantiska händer. Garnet jag har använt är Kampes 2-trådiga ullgarn i ljusgrå och 220/lila. De är så fina och mönstret är himla lätt och snabbstickat. 

Snart dags för London

På fredag beger jag mig till London med hela familjen. Vi blir borta tills på tisdag. Dör för att jag är så pepp!

Ny kokbok!

I sann januarianda införskaffade jag den här boken. Det hela började egentligen med att jag testade ett recept på glass som man gjorde på fryst banan och kakao en kväll när jag var riktigt sugen på någonting men inte hade något hemma (ni vet hur det kan vara). Så jag slängde ihop den och det blev...asgott. Jag som alltid varit sjukt skeptisk till allt som är en nyttig variant av något annat. Jag har alltid tyckt att så fort man ska göra någonting till något annat än vad det är. Chokladglass som man ursprungligen gör på ägg, socker, grädde, mjölk, choklad osv. till en variant med bara fryst banan och kakao liksom. Men som sagt, jag gillade det faktiskt. Och det där med att det kändes rätt okej att äta den framför tv:n en torsdag var ju också rätt skönt. Så jag blev lite intresserad av att testa annat, vilket ledde till att jag införskaffade den här. Den verkar både enkel och har snygg layout. Stort plus för att den inte kör på några konstiga ersättningar till socker, typ agavesirap.

Det här blev kanske lite "babbligt", det jag vill ha sagt är egentligen bara att är man intresserad av att testa något nytt så tipsar jag om den här.

Det här med att vara vid liv.

Jag har inte sprungit på en halv evighet. På riktigt. December blev som vanligt en dimma av jobb och plugg. Fast, äh, jag kan inte säga att jag sprang särskilt mycket innan dess heller. Men! Så lovade jag bot och bättring efter en trött och tung sista månad på förra året. Jag skulle minsann se till att få in lite vardagsmotion. Det blev till att lova någon form av promenad eller träning varje dag. Det behöver inte vara något speciellt, den där superjobbiga trötta måndagen kan det räcka att hoppa av bussen vid stationen innan och gå en extra bit men en ledig dag kanske det blir en timme innan frukost. Det skulle bara vara någonting extra.

Men så hände någonting.

När jag skulle ge mig ut på dagens promenad så kände jag att - nej, jag ska inte alls promenera idag. Idag ska jag springa! Så jag sprang. Det gick olidligt långsamt och var fruktansvärt jobbigt, men sprang - det gjorde jag. I hela 38 minuter innan jag kom hem och la mig på golvet i 10 minuter och kved av utmattning. Visst känns det fint att va' vid liv, en dag till?

Sån där nyttig grej.

Herregud, jag har blivit en sån där som äter chiagröt. Men det är så gott?!

3 msk chiafrön
2 dl mjölk (man kan använda typ vilken vätska som helst om man vill)
Krydda med kanel/kardemumma/vanilj (någon av dem, eller alla)

Jag brukar göra den kvällen innan och röra runt emellanåt, sen häller jag i bär och ställer in i kylen över natten. På morgonen är det bara att ta fram och äta som det är (eller ha på lite kokosflingor). För mig som är riktigt trött på morgonen är det en perfekt frukost som inte behöver fixas när man är nyvaken. Jag har också gjort och tagit med mig som mellis. Dagens tips.

Ångest-städat

Jag har precis städat lägenheten. Jag har nämligen tenta imorgon. En 19,5hp-tenta. Och jag har sådan himla ångest så jag vet inte var jag ska ta vägen för jag tycker ingenting fastnar och jag får ingen bra överblick över någonting, så därför har jag städat. Jag vill att allt ska vara så perfekt som möjligt imorgon när jag kommer hem. För efter imorgon väntar flera dagar av total påskledighet, jag längtar så att det gör ont. Fiiifan vad skönt. Men tills dess; ångest.

Kvällstur

Efter att ha tentapluggat i vad som kändes som 1000 timmar, men kanske snarare var 8, var en löptur precis vad jag behövde. Hade egentligen tänkt hoppa över träningen igår och bara fokuserat på plugget, men när klockan började bli närmare åtta och Niclas erbjöd sig att laga maten så ville jag bara ut och rensa huvudet ett tag. På med träningskläderna, pulsklockan, pannlampan och sen ut. Herregud vad skönt det var! Jag sprang längst strandpromenaden och sen ett varv runt långsjön, som är oupplyst, i kvällsmörkret. Rundan runt sjön var spännande för jag hade inte räknat med de tusen grodor som hoppade runt på vägen, så det blev lite mer fokus på fotarbete än vad jag hade räknat med. Tur att jag hade pannlampan, annars hade jag inte sett någonting!

Inte igen...

Varför ska jag alltid bli sjuk när jag väl kommit igång ordentligt med träningen? Sjukt irriterande. Nu sitter jag här med halsont som bränner och inställd styrketräning. Blä. Får sikta på att bli frisk fortare än fortast. Tröstade mig därför med ny beställning av böcker. Looking for Alaska och Vantar för alla årstider landar i min brevlåda nästa vecka. Åh, vad ynklig jag är just nu. Bläh.