Follow this blog with bloglovin

Follow You Really Got A Hold On Me

torsdag 28 april 2011

Vi måste prata om Kevin - Lionel Shriver


Idag blev det slutet för Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver. Hon fick Orangepriset för bästa roman av en  kvinnlig författare år 2005 för precis den här boken. Första frågan är varför man måste särskilja mäns och kvinnors böcker? Tydligen är vi inte jämlika där heller. Killar kanske slår hårdare på tangenterna eller nåt, vad vet jag. Men över till boken.

När Kevin föds är hans pappa överlycklig, hans mamma däremot väntade på att lyckan över ett barn, hennes barn, skulle dyka upp. Den kom inte. Efter ett tag är Eva övertygad om att det är något fel på Kevin, han beter sig inte som en vanlig bebis. Han skriker, men inte för att han är hungrig eller trött. Nej, Eva är övertygad att Kevin skriker i rent raseri. Tiden går och Eva blir mer och mer övertygad om att det är något konstigt med Kevin. Men ingen tror henne, trots alla små "olyckor" som orsakas med Kevin i närheten. Hon är rädd för sin son och kan inte komma honom inpå livet.
När Kevin skjuter ihjäl sju av sina klasskompisar störtar Evas värld. I brev till sin man Franklin, som hon inte lever med längre, försöker hon förstå hur det blev som det blev.

Det är genom dessa brev romanen tar form. Det här är ingen lätt recension. Jag hade svårt för första halvan av boken och tyckte Evas brev var långa och utsvävande. Jag måste erkänna att jag emellanåt skumläste lite för att komma vidare. Men sen. När Kevin blir äldre, när Eva lägger in mer och mer av hans personlighet i breven, då fastnar jag. Då kan jag inte sluta läsa, då ryser jag och funderar på om jag ska skumläsa för att slippa alla obehagligheter. Så om ni ska läsa den här, håll ut! Den blir bra, bättre än bra till och med! Att den sen tar upp viktiga ämnen - som till exempel om någon verkligen föds ond eller om det alltid måste finnas någon att skylla på - gör den bara bättre.

1 kommentar:

Träningsglädje sa...

den där läste jag förra sommaren. en mycket svår bok att läsa, precis som du säger, men den har satt avtryck i mig helt klart.