Jag är en nattmänniska och har varit det sen jag var liten. När jag var yngre låg jag med en bok och ficklampa under täcket och läste till klockan tolv på natten, någon gång låtsades jag somna för att sedan gå upp och leka när alla andra somnat. Att vara uppe sent har alltid lockat mig mer än att kliva upp tidigt på morgonen. På natten kan man känna av det där lugnet som aldrig infinner sig för mig på morgonen eller på dagen. Den tystnaden. Idag gick jag ut och sprang strax efter 22, helst skulle jag ge mig ut ännu senare men det vågar jag inte i studenttider som dessa (fulla ungdomar på mopeder osv.). På natten är luften klarare och doften härligare. Det doftar tydligt, svalt men starkt. På natten är det bara jag och det jag gör som existerar. Tystnaden är större. Lugnet oändligt.
Jag vet inte varför jag fungerar så här, hur det blev som det blev. Jag är bara glad att Niclas är likadan. Att vi kan ha vår egen värld om nätterna. Att ha någon som inte tycker det är konstigt att vilja ta en promenad efter tolv på natten. Människor runtomkring skrattar lite åt oss ibland, tycker det är konstigt att vi är uppe sent. Säger att de aldrig skulle orka. Det är konstigt, för jag sover ju inte mindre än någon annan. Jag går och lägger mig vid 01 (lediga dagar kan klockan bli allt mellan 01-03) och går upp vid 9 om mitt schema tillåter det. Mitt dygn har lika många timmar som någon annans. Säger att allt kommer ändras när vi får barn. Kanske är det så. Men jag tror inte det. Min pappa är kvällsmänniska. Har alltid varit. Mamma tycker också om att vara uppe sent och sova längre. Hon säger också att det är okej att låta sina barn vara uppe sent om man känner för det, att det är skönt om de sover på morgonen. Alla barn tillåter ju inte det. Men jag och mina två bröder gjorde det - och två av oss blev nattmänniskor vi också.
Vart vill jag komma med det här? Jag vet inte, det var mest en tankar som snurrade runt i mitt huvud under dagens löppass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar